...runt min utveckling mot rollen som Ateljeristan. Denna höst har jag gjort många kullerbyttor. Varje gång jag trott att jag lärt mig något så har jag fått omvärderat det jag lärt mig, för att göra en ny vända med reflektion innan jag tog nästa steg.
I vår Ateljé finns ett citat från en känd man som lyder ungefär så här:
"Det har tagit mig ett helt liv för att lära mig att måla som ett barn"... det stämmer ganska bra in på mig.
I mångt och mycket befinner jag i mitt eget klotterstadiet. Jag klottrar med nytt material, jag klottrar i min roll som torgetpedagog och också i min roll som ateljeristan. Det märkliga med mig idag är jag tycker att det är ok att göra det, jag blir inte stressad för att jag inte kan med en gång. Jag måste ta mina egna steg, inte hoppa över, inte hasta...
Jag tänker att ju mer förtrogen jag är med materialen så blir jag mer tillfreds. Jag tänker mycket på det som Stina skriver i sin bok om att vi vuxna ofta, för att inte säga alltid, frågar barnen vad deras alster föreställer och att vi då pressar fram ett resultat. Hon kanske inte skriver det så ordagrant men det är så jag tolkar det, jag tänker mycket på det i mitt dagliga arbete. Numera är jag rätt bra på att inte fråga barnen vad deras skapelser föreställer. Jag pratar i stället om färger, formen, men gudarna ska veta att det tar energi att göra kullerbyttor!!
Jag tänker att min roll som ateljeristan blir att inspirera barnen, plocka fram material som triggar deras fantasi och skaparglädje. Kan min roll bli att provocera de vuxna i deras förhållningssätt?
torsdag 15 december 2011
fredag 2 december 2011
Lera och ljud?
Kan de verkligen kombineras? Jag måste erkänna att jag fick en smula ångest då jag visste att vi skulle jobba med lera, prestation? Ja, allt gammalt bagage som jag går och bär på flimrar förbi mina ögon. Denna kurs hjälper mig att lämpa av lite av ryggsäcken.
Om jag var trött när jag kom till HDK så var den som bortblåst när vi satte igång med kvällens projekt, att leta ljud. Jag tänker att jag har lite svårt att följa instruktioner och var tvungen att fråga min fiffiga kompis, som jag skulle samarbeta med, om jag hade förstått uppdraget. När jag förvisade mig om att så var fallet så insåg jag att detta kunde vara den lättaste delen! I det läget finns det för mig två saker att göra, fly eller slänga mig nerför stupet! Jag valde det senare...
Vi lyssnade på varandras ljud, för att forma leran medans vi blundade. Det slog mig hur fingrarna kan känna, skapa en form utifrån ett ljud. Jag kunde "se" ljudbilderna och när jag väl tittade på vad jag åstadkommit så var det rätt så exakt vad jag tänkt att det skulle bli.
Det var fascinerande att lyssna på de andras reflektioner då vi gick igenom uppgiften, vilka olika känslor och olika tankar som kom upp utifrån samma uppgift.
När vi väl var klara fick vi fyra och fyra sätta upp våra små skulpturer till ett. Wow! Vilken dynamik i gruppen!
Vår skulptur blev en berättelse om riddare och drakar. De andras fick mina tankar att associera till rymdlandskap, kring Stjärnornas Krig. Märkligt hur min hjärna vill förstå, vill hitta en mening med uppgiften!
Måste konst föreställa något tänker jag, måste det finnas en mening med konst? Mina tankar går tillbaka till Konst Binnealen och de skulpturer och installationerna där. Jag tänker att konst ska beröra, väcka tankar och känslor...
Om jag var trött när jag kom till HDK så var den som bortblåst när vi satte igång med kvällens projekt, att leta ljud. Jag tänker att jag har lite svårt att följa instruktioner och var tvungen att fråga min fiffiga kompis, som jag skulle samarbeta med, om jag hade förstått uppdraget. När jag förvisade mig om att så var fallet så insåg jag att detta kunde vara den lättaste delen! I det läget finns det för mig två saker att göra, fly eller slänga mig nerför stupet! Jag valde det senare...
Vi lyssnade på varandras ljud, för att forma leran medans vi blundade. Det slog mig hur fingrarna kan känna, skapa en form utifrån ett ljud. Jag kunde "se" ljudbilderna och när jag väl tittade på vad jag åstadkommit så var det rätt så exakt vad jag tänkt att det skulle bli.
Det var fascinerande att lyssna på de andras reflektioner då vi gick igenom uppgiften, vilka olika känslor och olika tankar som kom upp utifrån samma uppgift.
När vi väl var klara fick vi fyra och fyra sätta upp våra små skulpturer till ett. Wow! Vilken dynamik i gruppen!
Vår skulptur blev en berättelse om riddare och drakar. De andras fick mina tankar att associera till rymdlandskap, kring Stjärnornas Krig. Märkligt hur min hjärna vill förstå, vill hitta en mening med uppgiften!
Måste konst föreställa något tänker jag, måste det finnas en mening med konst? Mina tankar går tillbaka till Konst Binnealen och de skulpturer och installationerna där. Jag tänker att konst ska beröra, väcka tankar och känslor...
Hos Malin i Hammarkullen
Så var det torsdag igen, och dags att träffa denna härliga grupp människor som utgör min basgrupp, denna gång var det Malin som stod för värdskapet i Hammarkullen.
Hammarkullen är för mig Karneval, chorizo och röj röj! Från och med denna kväll betyder Hammarkullen så mycket mer! En sådan inspirerande miljö som mötte oss från första stund!
Ordet dokumentation har för mig blivit starkt förknippat med Reggio filosofin. Denna höst har vi reflekterat, reflekterat och åter reflekterat i vårt arbetslag kring dokumentation. Så plötsligt en kväll kliver man in genom tröskeln i en förskola i Hammarkullen och allt liksom faller på plats!
Det är som Vygotskij skriver att man måste ha en fiffig kompis att härma. Jag upptäcker hela tiden nya fiffiga kompisar som jag gärna härmar och tänker att med hjälp av dem konstruerar ny kunskap.
Våra gemensamma reflektioner handlade om... gissa... just det: dokumentation och processdokumentation! Det är så härligt att lyssna om allas tankar kring detta, var vi är i våra olika processer. Vi pratade om att "facka in kunskapen". Det är kanske det som händer med mig just nu, jag fackar in min kunskap?
Mötet med Malin och Hammarkullen startade en rafflande process hos mig. Just nu gör jag som barnen som har tillgång till nytt material: det sprutar dokumentation från mig. Jag upptäcker att jag befinner mig i klotterstadiet, jag trivs, är lycklig.
Tack Malin A!!
Facka in kunskap... lugn jag fyller på!
Hammarkullen är för mig Karneval, chorizo och röj röj! Från och med denna kväll betyder Hammarkullen så mycket mer! En sådan inspirerande miljö som mötte oss från första stund!
Ordet dokumentation har för mig blivit starkt förknippat med Reggio filosofin. Denna höst har vi reflekterat, reflekterat och åter reflekterat i vårt arbetslag kring dokumentation. Så plötsligt en kväll kliver man in genom tröskeln i en förskola i Hammarkullen och allt liksom faller på plats!
Det är som Vygotskij skriver att man måste ha en fiffig kompis att härma. Jag upptäcker hela tiden nya fiffiga kompisar som jag gärna härmar och tänker att med hjälp av dem konstruerar ny kunskap.
Våra gemensamma reflektioner handlade om... gissa... just det: dokumentation och processdokumentation! Det är så härligt att lyssna om allas tankar kring detta, var vi är i våra olika processer. Vi pratade om att "facka in kunskapen". Det är kanske det som händer med mig just nu, jag fackar in min kunskap?
Mötet med Malin och Hammarkullen startade en rafflande process hos mig. Just nu gör jag som barnen som har tillgång till nytt material: det sprutar dokumentation från mig. Jag upptäcker att jag befinner mig i klotterstadiet, jag trivs, är lycklig.
Tack Malin A!!
Facka in kunskap... lugn jag fyller på!
söndag 27 november 2011
Stinas föreläsning
"...rika miljöer ger rika barn, fattiga miljöer ger tysta barn"... är det som fastnat mest denna kväll.
Tydligen berörde dessa ord mig, väckte något som fick mina tankar att åter snurra några varv.
Ryckt ur sitt sammahang kan de betyda just vad som hels. I min värld med mitt bagage behöver det inte vara en nackdel att finnas i en fattig miljö. Fattiga miljöer kan skapa kreativitet, kan uppmuntra till nya vägar och nya upptäckter.
Då jag smakar på meningen en gång till och reflekterar vidare så landar jag återigen i det som jag gjort vid tidigare föreläsningar: maktperspektiv och förhållningssätt!
Visst är det underbart hur jag hela tiden landar i dessa två för mig mycket viktiga...vad kan man kalla de... värdegrund?
Vad spelar det för roll om ett barn växer upp i en rikmiljö med olika material om det aldrig får lov att använda sig av dessa. Vad spelar det för roll om ett barn har tillgång till olika material om jag som pedagog med mitt förhållningssätt inte tillåter barnet att upptäcka och utveckla sitt skapande och sitt visuella språk?
Makt, makt och förhållningssätt! Alltid dessa ord som följer mig!
Tydligen berörde dessa ord mig, väckte något som fick mina tankar att åter snurra några varv.
Ryckt ur sitt sammahang kan de betyda just vad som hels. I min värld med mitt bagage behöver det inte vara en nackdel att finnas i en fattig miljö. Fattiga miljöer kan skapa kreativitet, kan uppmuntra till nya vägar och nya upptäckter.
Då jag smakar på meningen en gång till och reflekterar vidare så landar jag återigen i det som jag gjort vid tidigare föreläsningar: maktperspektiv och förhållningssätt!
Visst är det underbart hur jag hela tiden landar i dessa två för mig mycket viktiga...vad kan man kalla de... värdegrund?
Vad spelar det för roll om ett barn växer upp i en rikmiljö med olika material om det aldrig får lov att använda sig av dessa. Vad spelar det för roll om ett barn har tillgång till olika material om jag som pedagog med mitt förhållningssätt inte tillåter barnet att upptäcka och utveckla sitt skapande och sitt visuella språk?
Makt, makt och förhållningssätt! Alltid dessa ord som följer mig!
söndag 13 november 2011
Möte med Pernilla Mårtensson
Vissa människor har en förmåga att träffar dig mitt solar plexus, Pernilla Mårtensson är en sådan person!
Jag fylls av värme, glädje och lycka bara jag tänker på henne och detta vårt första möte, för fastän hon inte vet vem jag är så påverkar hennes ord mig, jag känner mig sedd! Orden träffar mitt i magen, hjärtat, hjärnan gör allt för att hålla sig kall och kritisk. Jag tänker att jag måste vara kritisk och bilda mig en egen uppfattning om vad hon säger om vad som sker, om jag sväljer allt utan att reflektera så blir det nya den enda sanningen och var finns då uttrymmet för olikheterna?
Herre gud! Inte visste jag att en "liten kurs" på högskolan skulle väcka så mycket tankar och reflektioner hos mig?!?! Jag lyfter varje gång!
Delar av Pernillas föreläsning handlade om projekt. Hon pratade om något som jag direkt tar till mig i mitt arbete och som jag ska applicera redan på måndag när jag kommer till barngruppen: att ge barnen den dokumentationen som vi har gjort och helt enkelt lyssna efter vad barnen håller på att utforska och lära sig. Så genialt mitt i all sin enkelhet!
Hur många dagar är det kvar till nästa torsdag? Alldeles för många!
Jag fylls av värme, glädje och lycka bara jag tänker på henne och detta vårt första möte, för fastän hon inte vet vem jag är så påverkar hennes ord mig, jag känner mig sedd! Orden träffar mitt i magen, hjärtat, hjärnan gör allt för att hålla sig kall och kritisk. Jag tänker att jag måste vara kritisk och bilda mig en egen uppfattning om vad hon säger om vad som sker, om jag sväljer allt utan att reflektera så blir det nya den enda sanningen och var finns då uttrymmet för olikheterna?
Herre gud! Inte visste jag att en "liten kurs" på högskolan skulle väcka så mycket tankar och reflektioner hos mig?!?! Jag lyfter varje gång!
Delar av Pernillas föreläsning handlade om projekt. Hon pratade om något som jag direkt tar till mig i mitt arbete och som jag ska applicera redan på måndag när jag kommer till barngruppen: att ge barnen den dokumentationen som vi har gjort och helt enkelt lyssna efter vad barnen håller på att utforska och lära sig. Så genialt mitt i all sin enkelhet!
Hur många dagar är det kvar till nästa torsdag? Alldeles för många!
Möte med Mia
...handlade om pedagogisk dokumentation. Det har surrat mycket i mitt huvud kring pedagogisk dokumentation, inte bara för att det ingår som en del i kursen som Atelierista utan för att vi använder oss mycket av det i vårt dagliga arbete.
Min upplevelse är att alla har en egen bild om vad pedagogisk dokumentation är och vad det innebär och frågan är hur långt vi har kommit i dessa reflektioner och diskussioner?
I mitt yrke har jag förmånen att göra lärandebesök inom olika verksamheter; förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. Här möter jag pedagoger som diskuterar detta mycket, jag ser också olika sätt att dokumentera och får ta del av olika dokumentationer.
Min undran har alltid rört sig kring: vad är pedagogisk dokumentation och vad är dokumentation? Vad skiljer de olika begreppen. När övergår den från att vara en dokumentation till att bli en pedagogisk dokumentation?
Jag fick inga svar av Mias föreläsning och är inte detta som är så underbart?! Att inte få något svar utan att det får fortsätta snurra i mitt huvud några varv till innan jag landar i vad det är för mig, för att sedan möta mina kollegor och upptäcka att vi måste vända ännu en gång!
Det har gått nästan två veckor sedan föreläsningen, nu har det snurrat några varv till i mitt huvud, jag har reflekterat med min kollega ytterligare några varv.
Min reflektion är att i samma stund som jag plockar fram den dokumentationen som jag gjort (vare sig det rör sig om digitala bilder, anteckningar över en observation, en filmsekvens mm), lägger det på bordet och bjuder in kollegor eller barnen så blir det en pedagogisk dokumentation. Reflektionen kring vad vi ser tillsammans, vad barnet/ barnen försöker lära sig och vilka utmaningar som födds ur dessa reflektioner är "produkten" som vi kallar: pedagogisk dokumentation. Jag tänker att det också är viktigt att vi får ner våra gemensamma reflektioner på papper för att vi ska kunna komma ihåg hur vi tänkte, när vi tänkte det inför nästa gång vi tillsammans ska reflektera över det nya som har skett.
Min upplevelse är att alla har en egen bild om vad pedagogisk dokumentation är och vad det innebär och frågan är hur långt vi har kommit i dessa reflektioner och diskussioner?
I mitt yrke har jag förmånen att göra lärandebesök inom olika verksamheter; förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. Här möter jag pedagoger som diskuterar detta mycket, jag ser också olika sätt att dokumentera och får ta del av olika dokumentationer.
Min undran har alltid rört sig kring: vad är pedagogisk dokumentation och vad är dokumentation? Vad skiljer de olika begreppen. När övergår den från att vara en dokumentation till att bli en pedagogisk dokumentation?
Jag fick inga svar av Mias föreläsning och är inte detta som är så underbart?! Att inte få något svar utan att det får fortsätta snurra i mitt huvud några varv till innan jag landar i vad det är för mig, för att sedan möta mina kollegor och upptäcka att vi måste vända ännu en gång!
Det har gått nästan två veckor sedan föreläsningen, nu har det snurrat några varv till i mitt huvud, jag har reflekterat med min kollega ytterligare några varv.
Min reflektion är att i samma stund som jag plockar fram den dokumentationen som jag gjort (vare sig det rör sig om digitala bilder, anteckningar över en observation, en filmsekvens mm), lägger det på bordet och bjuder in kollegor eller barnen så blir det en pedagogisk dokumentation. Reflektionen kring vad vi ser tillsammans, vad barnet/ barnen försöker lära sig och vilka utmaningar som födds ur dessa reflektioner är "produkten" som vi kallar: pedagogisk dokumentation. Jag tänker att det också är viktigt att vi får ner våra gemensamma reflektioner på papper för att vi ska kunna komma ihåg hur vi tänkte, när vi tänkte det inför nästa gång vi tillsammans ska reflektera över det nya som har skett.
fredag 4 november 2011
Möte med Tarja
Jag är en sådan som i första anblicken kan verka spontan, klämkäck (usch! vad jag hatar det ordet) fast egentligen är jag en mycket reflekterande varelse som är nyfiken och ifrågasättande. Därför så är jag inte lättköp och emellanåt lite misstänksam, mao komplicerad som alla andra!
Jag har hört mycket om Tarja Häikiö och vilken föreläsare hon är och... ja you name it! Superlativerna har haglat från höger och vänster, så jag var både nyfiken och misstänksam när jag förra torsdagen bänkade mig för att lyssna på Tarja.
Jag måste erkänna: de överdrev inte jag är SÅLD!
Temat för kvällen var "Barnens estetiska lärprocesser". Tarja utgick från Reggios filosofi, värdegrund som delvis grundar sig på Vygotskijs tankar, att: All mål för undervisning är Kärlek! Kärlek är den sammanbindande kraft i samhället! och visst är det en mycket vacker tanke som i all sin enkelhet innehåller så många humaniska aspekter.
Min reflektion är att om kärlek är den sammanbindande kraften så är demokratin den vägen som vi måste gå för att kunna nå dit.
Jag som vuxen är inte viktigare än barnet, barnets åsikter och tankar är lika mycket värda som den vuxnes och den vuxen finns i förskolan och skolan för barnets skull. Detta medför i sin tur att jag måste vara bered att frånsäga mig makten för att kunna möta barnet som jämlikt. Betyder detta då att jag automatiskt frånsäger mig mitt pedagogiska ledarskap? Jag tänker att det inte behöver vara så, en pedagogisk ledare är en medkonstruktör som försöker förstå vad barnet håller på att lära sig för att kunna ställa frågor som leder barnet vidare i sin lärprocess. I brist på en pedagogisk ledare kan det poppa upp andra ledare i en barngrupp som kanske inte har den demokratiska värdegrunden och kan förtrycka i stället för att frigöra. Återigen kommer jag till medvetenheten, jag måste i alla lägen vara medveten om vad jag gör, hur jag gör när jag gör det!
Jag har hört mycket om Tarja Häikiö och vilken föreläsare hon är och... ja you name it! Superlativerna har haglat från höger och vänster, så jag var både nyfiken och misstänksam när jag förra torsdagen bänkade mig för att lyssna på Tarja.
Jag måste erkänna: de överdrev inte jag är SÅLD!
Temat för kvällen var "Barnens estetiska lärprocesser". Tarja utgick från Reggios filosofi, värdegrund som delvis grundar sig på Vygotskijs tankar, att: All mål för undervisning är Kärlek! Kärlek är den sammanbindande kraft i samhället! och visst är det en mycket vacker tanke som i all sin enkelhet innehåller så många humaniska aspekter.
Min reflektion är att om kärlek är den sammanbindande kraften så är demokratin den vägen som vi måste gå för att kunna nå dit.
Jag som vuxen är inte viktigare än barnet, barnets åsikter och tankar är lika mycket värda som den vuxnes och den vuxen finns i förskolan och skolan för barnets skull. Detta medför i sin tur att jag måste vara bered att frånsäga mig makten för att kunna möta barnet som jämlikt. Betyder detta då att jag automatiskt frånsäger mig mitt pedagogiska ledarskap? Jag tänker att det inte behöver vara så, en pedagogisk ledare är en medkonstruktör som försöker förstå vad barnet håller på att lära sig för att kunna ställa frågor som leder barnet vidare i sin lärprocess. I brist på en pedagogisk ledare kan det poppa upp andra ledare i en barngrupp som kanske inte har den demokratiska värdegrunden och kan förtrycka i stället för att frigöra. Återigen kommer jag till medvetenheten, jag måste i alla lägen vara medveten om vad jag gör, hur jag gör när jag gör det!
fredag 21 oktober 2011
Torsdag igen
..och denna gången träffas vi hos Susanne, Rudedammsgatans förskola avdelningen Rödluvan.
Vi är några ateljeristor, som ska diskutera Ateljeristans roll och hur vi kan använda konst som inspiration i barngruppen.
Ateljeristans roll
Om vi tror, enligt Vygoskijs teorier, att utveckling sker i samspel med omgivningen oberoende av en idividuell process är det intressant att reflektera över vilken roll ateljeristan spelar i Ateljén.
Hur mycket input kan jag ge ett barn och barngruppen utan att styra och hur mycket kan jag styra utan att påverka? Kan jag styra utan att påverka? Påverkar jag om jag talar om hur man använder ett material? Finns det någon motsättning i styrning och frihet?
Jag tänker att det som krävs av mig i min roll som ateljerista är medvetenhet. Medvetenhet om när jag kan och ska gå in med input till det skapande barnet och när jag ska dra mig tillbaka för att barnet ska kunna fortsätta sin egen lärprocess. Det krävs medvetenhet i hur jag ska utmana lärprocessen och att göra barnet medveten om den.
I mitt arbete på Torget inspirerar jag barnen i deras konstruktionslek genom vackra bilder om olika kända byggnader, vackra torger och läckra stadsbilder. När jag sitter med dem i deras lek samtalar jag om dessa fotografier och jag ser att detta inspirerar barnen i deras konstruktionslekar. Tornen blir högre, byggnader större och dukar jag fram ytterligare material, som vanligtvis inte används i byggsyfte, blir byggnader ytterligare utsmyckade. Jag tänker att på samma sätt kan jag använda mig av böcker, målningar, tavlor, konst som inspirationskälla i Ateljén. Syftet är inte att prestera, utan att väcka lusten att skapa!
Vi är några ateljeristor, som ska diskutera Ateljeristans roll och hur vi kan använda konst som inspiration i barngruppen.
Ateljeristans roll
Om vi tror, enligt Vygoskijs teorier, att utveckling sker i samspel med omgivningen oberoende av en idividuell process är det intressant att reflektera över vilken roll ateljeristan spelar i Ateljén.
Hur mycket input kan jag ge ett barn och barngruppen utan att styra och hur mycket kan jag styra utan att påverka? Kan jag styra utan att påverka? Påverkar jag om jag talar om hur man använder ett material? Finns det någon motsättning i styrning och frihet?
Jag tänker att det som krävs av mig i min roll som ateljerista är medvetenhet. Medvetenhet om när jag kan och ska gå in med input till det skapande barnet och när jag ska dra mig tillbaka för att barnet ska kunna fortsätta sin egen lärprocess. Det krävs medvetenhet i hur jag ska utmana lärprocessen och att göra barnet medveten om den.
Hur kan konst inspirera arbetet i ateliern?
Vi reflekterade kring installationerna på Konstbinnealen och hur vi kunde använda oss av den i barngruppen. Vi pratade också om hur man samtalar om konst med barn; finns det något rätt eller fel? Hur introducerar vi ett konstverk och en konstnär? I mitt arbete på Torget inspirerar jag barnen i deras konstruktionslek genom vackra bilder om olika kända byggnader, vackra torger och läckra stadsbilder. När jag sitter med dem i deras lek samtalar jag om dessa fotografier och jag ser att detta inspirerar barnen i deras konstruktionslekar. Tornen blir högre, byggnader större och dukar jag fram ytterligare material, som vanligtvis inte används i byggsyfte, blir byggnader ytterligare utsmyckade. Jag tänker att på samma sätt kan jag använda mig av böcker, målningar, tavlor, konst som inspirationskälla i Ateljén. Syftet är inte att prestera, utan att väcka lusten att skapa!
Göteborgs Internationella Konstbiennal, Konsthallen 13 oktober 2011
Vi träffades i foajén där en av Konsthallens konstpedagoger gav oss en liten introduktion kring de konstinstallationerna som utgör årets Internationella Konstbiennal.
Uppgiften var, i all sin enkelhet, tänkvärt och stimulerande; i grupper om två eller tre skulle vi gå runt, titta på installationerna och samtala kring det vi såg.
Detta var första gången som jag verkligen stannade upp och funderade över vad jag såg och det slår mig i denna stund, då jag skriver, att jag egentligen bara har betraktat konst som något vackert eller inte vackert. Denna gång krävdes det lite mer...
Hur kan man beskriva i 3-5 ord vilka känslor som ett verk väcker hos mig som betraktare? Det var inte så svårt när jag väl släppte prestationen och bara var i varandet!
Konstintstallationen av Wim Botha, sydafrikansk konstnär, var det som fångade mig mest. Botha hade använt sig av frigolit, han bara skar i den helt förutsättningslös, utan att tanke på att det skulle bli något och hur märkligt det än kan låta så hittade jag en massa olika skulpturer i dessa installationer som var så vackra! Den största fick mig att tänka på jungfru Maria med Jesus i famnen, en annan en ståtlig enhörning. Några fick mig att tänka på fåglar, andra på islossning, helt plötsligt befann jag mig mitt i ett hav av is som fick tankarna att vandra till miljöförstöring och den globala uppvärmningen!
Den indiska konstnären Reena Saini Kallat hade använt sig av kablar, kretskort, chip och små högtalare i sin installation. Elkablarna var formade till en världskarta, där andra kablar som var formade som taggtrådar band ihop olika världsdelar med varandra. Märkliga ljud strömmade ur dessa högtalare, en känsla av att bli iaktagen kom över mig. Jag kan välja att se detta konstverket på många olika sätt och min omelbara reaktion var: tortyr! Förtryck! Diktatur! Handelsavtal som förtrycker!
Konstnärerna har sin egen agenda då de skapar sina verk. Jag som betraktare får ta till mig deras verk hur jag vill, jag bestämmer. Jag tänker att för en konstnär så spelar det mindre roll vad som händer i mig när jag ställs inför verket.
Jag tänker att det måste vara förödande för en konstnär att inte väcka tankar, känslor och hur jag än tänker och tycker så är det viktigaste att ha "sett"!
Uppgiften var, i all sin enkelhet, tänkvärt och stimulerande; i grupper om två eller tre skulle vi gå runt, titta på installationerna och samtala kring det vi såg.
Detta var första gången som jag verkligen stannade upp och funderade över vad jag såg och det slår mig i denna stund, då jag skriver, att jag egentligen bara har betraktat konst som något vackert eller inte vackert. Denna gång krävdes det lite mer...
Hur kan man beskriva i 3-5 ord vilka känslor som ett verk väcker hos mig som betraktare? Det var inte så svårt när jag väl släppte prestationen och bara var i varandet!
Konstintstallationen av Wim Botha, sydafrikansk konstnär, var det som fångade mig mest. Botha hade använt sig av frigolit, han bara skar i den helt förutsättningslös, utan att tanke på att det skulle bli något och hur märkligt det än kan låta så hittade jag en massa olika skulpturer i dessa installationer som var så vackra! Den största fick mig att tänka på jungfru Maria med Jesus i famnen, en annan en ståtlig enhörning. Några fick mig att tänka på fåglar, andra på islossning, helt plötsligt befann jag mig mitt i ett hav av is som fick tankarna att vandra till miljöförstöring och den globala uppvärmningen!
Den indiska konstnären Reena Saini Kallat hade använt sig av kablar, kretskort, chip och små högtalare i sin installation. Elkablarna var formade till en världskarta, där andra kablar som var formade som taggtrådar band ihop olika världsdelar med varandra. Märkliga ljud strömmade ur dessa högtalare, en känsla av att bli iaktagen kom över mig. Jag kan välja att se detta konstverket på många olika sätt och min omelbara reaktion var: tortyr! Förtryck! Diktatur! Handelsavtal som förtrycker!
Konstnärerna har sin egen agenda då de skapar sina verk. Jag som betraktare får ta till mig deras verk hur jag vill, jag bestämmer. Jag tänker att för en konstnär så spelar det mindre roll vad som händer i mig när jag ställs inför verket.
Jag tänker att det måste vara förödande för en konstnär att inte väcka tankar, känslor och hur jag än tänker och tycker så är det viktigaste att ha "sett"!
fredag 7 oktober 2011
Möte i basgruppen...
gick i inspirationenstecken. Vi träffades hos oss på Sotenäs förskolan, i husets hjärta Ateljén. Här, nära Torget, arbetar min kollega Lotta T. Våra barn har tillgång till många olika inspirerande material som vi denna kväll också fick tillgång till.
Stinas föreläsning fick mig att reflektera kring mina kunskaper om material och framför allt mina rädslor. Jag har alltid vetat att jag inte kan måla och växt upp med den vetskapen. Stinas bok säger precis det motsatta, jag kan bara jag har tillgång till material och möjlighet att prova. Det viktiga är inte prestationen utan glädjen i att upptäcka, är min omedelbara reflektion. Med detta i tankarna gav jag mig hän i upplevelsen av all material som Lotta hade plockat fram åt oss!
materialet var uppdukade på ett inbjudande sätt
olika penslar på en spegel...
akryl...
akvarellpennor, "vått i vått"
pulverfärg och lim...
måste det föreställa något?
Stinas föreläsning fick mig att reflektera kring mina kunskaper om material och framför allt mina rädslor. Jag har alltid vetat att jag inte kan måla och växt upp med den vetskapen. Stinas bok säger precis det motsatta, jag kan bara jag har tillgång till material och möjlighet att prova. Det viktiga är inte prestationen utan glädjen i att upptäcka, är min omedelbara reflektion. Med detta i tankarna gav jag mig hän i upplevelsen av all material som Lotta hade plockat fram åt oss!
Jag fick för första gången prova att måla med akryl, akvarell, flaskfärger och pulverfärger.
Att blanda pulverfärg med lim gav exakt samma känsla som att måla med ackryl, ett bra allternativ
att ge barnen. Många skratt och många aha-upplevelser blev resultatet av denna underbara kväll!
Att blanda pulverfärg med lim gav exakt samma känsla som att måla med ackryl, ett bra allternativ
att ge barnen. Många skratt och många aha-upplevelser blev resultatet av denna underbara kväll!
pulverfärg och lim...
fredag 23 september 2011
Möte med Stina
AJ!!! Varför får jag kramp i fingrarna när jag ska skriva något i detta blogg??? Helt plötsligt så hittar jag inte orden, jag känner prestationsångest och tänker: Herre Gud! Vem vill veta?!?!?!?!
Så nu gör jag det lätt för mig och bara skriver ner det jag fick med mig i går kväll:
* ta barnens bild på allvar
* visa respekt om barnet inte vill berätta om sin teckning
* fråga inte "Vad är det?", då ett barn visar sitt alster
* lär dig materialets ABC
Stina pratade igår kväll om "klottrandet", och att vi alla klottrar fast på olika sätt när vi möter ett nytt material för första gången.
Jag ska lära mig materialets ABC, klottra, öppna sinnen och inte känna ångest alls!
söndag 11 september 2011
Capriole...betyder kullerbyttor på italienska. Efter 24 år i branschen lär jag mig att lära om, jag lär mig att göra kullerbytor och att hitta nya vägar till mig själv i relation till mitt yrke. Helt plötsligt är pedagogik så spännande igen, jag gör nya upptäckter. Varje dag ger mig en möjlighet till nya möten, till nya insikter och ju mer jag lär mig dessto mer vill jag lära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)