Torsdag igen

..och denna gången träffas vi hos Susanne, Rudedammsgatans förskola avdelningen Rödluvan.
Vi är några ateljeristor, som ska diskutera Ateljeristans roll och hur vi kan använda konst som inspiration i barngruppen.

Ateljeristans roll
Om vi tror, enligt Vygoskijs teorier, att utveckling sker i samspel med omgivningen oberoende av en idividuell process är det intressant att reflektera över vilken roll ateljeristan spelar i Ateljén.

Hur mycket input kan jag ge ett barn och barngruppen utan att styra och hur mycket kan jag styra utan att påverka? Kan jag styra utan att påverka? Påverkar jag om jag talar om hur man använder ett material? Finns det någon motsättning i styrning och frihet?
Jag tänker att det som krävs av mig i min roll som ateljerista är medvetenhet. Medvetenhet om när jag kan och ska gå in med input till det skapande barnet och när jag ska dra mig tillbaka för att barnet ska kunna fortsätta sin egen lärprocess. Det krävs medvetenhet i hur jag ska utmana lärprocessen och att göra  barnet medveten om den.

Hur kan konst inspirera arbetet i ateliern?

Vi reflekterade kring installationerna på Konstbinnealen och hur vi kunde använda oss av den i barngruppen. Vi pratade också om hur man samtalar om konst med barn; finns det något rätt eller fel? Hur introducerar vi ett konstverk och en konstnär?

I mitt arbete på Torget inspirerar jag barnen i deras konstruktionslek genom vackra bilder om olika kända byggnader, vackra torger och läckra stadsbilder. När jag sitter med dem i deras lek samtalar jag om dessa fotografier och jag ser att detta inspirerar barnen i deras konstruktionslekar. Tornen blir högre, byggnader större och dukar jag fram ytterligare material, som vanligtvis inte används i byggsyfte, blir byggnader ytterligare utsmyckade. Jag tänker att på samma sätt kan jag använda mig av böcker, målningar, tavlor, konst som inspirationskälla i Ateljén. Syftet är inte att prestera, utan att väcka lusten att skapa!

Göteborgs Internationella Konstbiennal, Konsthallen 13 oktober 2011

Vi träffades i foajén där en av Konsthallens konstpedagoger gav oss en liten introduktion kring de konstinstallationerna som utgör årets Internationella Konstbiennal.
Uppgiften var, i all sin enkelhet, tänkvärt och stimulerande; i grupper om två eller tre skulle vi gå runt, titta på installationerna och samtala kring det vi såg.
Detta var första gången som jag verkligen stannade upp och funderade över vad jag såg och det slår mig i denna stund, då jag skriver, att jag egentligen bara har betraktat konst som något vackert eller inte vackert. Denna gång krävdes det lite mer...

Hur kan man beskriva i 3-5 ord vilka känslor som ett verk väcker hos mig som betraktare? Det var inte så svårt  när jag väl släppte prestationen och bara var i varandet!

Konstintstallationen av Wim Botha, sydafrikansk konstnär, var det som fångade mig mest. Botha hade använt sig av frigolit, han bara skar i den helt förutsättningslös, utan att tanke på att det skulle bli något och hur märkligt det än kan låta så hittade jag en massa olika skulpturer i dessa installationer som var så vackra! Den största fick mig att tänka på jungfru Maria med Jesus i famnen, en annan en ståtlig enhörning. Några fick mig att tänka på fåglar, andra på islossning, helt plötsligt befann jag mig mitt i ett hav av is som fick tankarna att vandra till miljöförstöring och den globala uppvärmningen!

Den indiska konstnären Reena Saini Kallat hade använt sig av kablar, kretskort, chip och små högtalare i sin installation. Elkablarna var formade till en världskarta, där andra kablar som var formade som taggtrådar band ihop olika världsdelar med varandra. Märkliga ljud strömmade ur dessa högtalare, en känsla av att bli iaktagen kom över mig. Jag kan välja att se detta konstverket på många olika sätt och min omelbara reaktion var: tortyr! Förtryck! Diktatur! Handelsavtal som förtrycker!

Konstnärerna har sin egen agenda då de skapar sina verk. Jag som betraktare får ta till mig deras verk hur jag vill, jag bestämmer. Jag tänker att för en konstnär så spelar det mindre roll vad som händer i mig när jag ställs inför verket.

Jag tänker att det måste vara förödande för en konstnär att inte väcka tankar, känslor och hur jag än tänker och tycker så är det viktigaste att ha "sett"!

Möte i basgruppen...

gick i inspirationenstecken. Vi träffades hos oss på Sotenäs förskolan, i husets hjärta Ateljén. Här, nära Torget, arbetar min kollega Lotta T. Våra barn har tillgång till många olika inspirerande material som vi denna kväll också fick tillgång till.
Stinas föreläsning fick mig att reflektera kring mina kunskaper om material och framför allt mina rädslor. Jag har alltid vetat att jag inte kan måla och växt upp med den vetskapen. Stinas bok säger precis det motsatta, jag kan bara jag har tillgång till material och möjlighet att prova. Det viktiga är inte prestationen utan glädjen i att upptäcka, är min omedelbara reflektion. Med detta i tankarna gav jag mig hän i upplevelsen av all material som Lotta hade plockat fram åt oss!

                                            materialet var uppdukade på ett inbjudande sätt

                                                          olika penslar på en spegel...

Jag fick för första gången prova att måla med akryl, akvarell, flaskfärger och pulverfärger.
Att blanda pulverfärg med lim gav exakt samma känsla som att måla med ackryl, ett bra allternativ
att ge barnen. Många skratt och många aha-upplevelser blev resultatet av denna underbara kväll!

                                                                             akryl...

                                                                 akvarellpennor, "vått i vått"

pulverfärg och lim...

                                                             måste det föreställa något?