Andra mötet med Pernilla Mårtensson handlade om "Barnens kreativa språk och kommunikation". Det är intressant att fräscha upp, damma av gamla teorierna och ta del av nya rönn. Denna gången handlade om barns läs- och skrivinlärning.
Många reflektioner väcktes och någonstans fick jag bekräftelse att vi är på väg, på väg till nya spännande platser dit barnen för oss.
I vår förskola såg vi att barnen saknade, både på Torget och Hemvisten, ett ställe att dra sig undan, "tanka" för att sedan fortsätta sina projekt. Vi observerade, vi reflekterade och reflekterade igen.
Efter många reflektioner landade vi i att vi ville skapa en vrå där barnens språkvärld möter förskolans språkvärld, där miljön inspirerar och utmanar, en vrå där nya dörrar öppnas och nya broar byggs.
Tillsammans med barnen skapade pedagoger en miljö med böcker, sagofigurer, barbiedockor. En vrå där barnens erfarenhetsvärld möter förskolans.
fredag 17 februari 2012
Samtida konst
Första kursdagen hamnade vi Ateljeristorna på Frölunda Kulturhus och en fotoutställning kring en kalender till förmån för Djurensrätt.
Vi fick se fotografier på dansbandsartister, både kända och mindre kända, tillsammans med djur.
Under tiden som jag gick runt försökte jag se och förstå vad bilderna ville "säga" till mig.
Jag måste erkänna att bilderna inte berörde mig nämvärt. Jag tyckte att fotona mera såg ut att höra till "hemma-hos-reportage" i tidningar som man ofta ser i väntrum hos läkaren eller hos frissan.
Eftersom jag viste att syftet var att stödja Djurens Rätt, försökte jag hitta spår, förklaringar till hur artisterna tog ställning, och jag hittade inget. Det är intressant hur jag försöker hitta en mening i det jag ser, hur min hjärna försöker hitta förklaringar och sammanhang...
Så här i efterhand så kan jag tänka att utställningen i sig inte var det som var huvudtemat utan sättet som vi efterarbetade den: i ett sokratiskt samtal.
Min upplevelse är att i en grupp finns det alltid några som pratar mycket, några som är fåordiga och de som aldrig gör sin röst hörd. Ofta får jag höra att det är fel att det finns folk som tar så mycket plats på de andras bekostnad. Hm tänker jag... kan det vara så att de tysta i sin "tysthet" säger lika mycket som de som pratar. Hur mycket makt finns i tystnaden och hur påverkar tystnaden en grupp?
Vi fick se fotografier på dansbandsartister, både kända och mindre kända, tillsammans med djur.
Under tiden som jag gick runt försökte jag se och förstå vad bilderna ville "säga" till mig.
Jag måste erkänna att bilderna inte berörde mig nämvärt. Jag tyckte att fotona mera såg ut att höra till "hemma-hos-reportage" i tidningar som man ofta ser i väntrum hos läkaren eller hos frissan.
Eftersom jag viste att syftet var att stödja Djurens Rätt, försökte jag hitta spår, förklaringar till hur artisterna tog ställning, och jag hittade inget. Det är intressant hur jag försöker hitta en mening i det jag ser, hur min hjärna försöker hitta förklaringar och sammanhang...
Så här i efterhand så kan jag tänka att utställningen i sig inte var det som var huvudtemat utan sättet som vi efterarbetade den: i ett sokratiskt samtal.
Min upplevelse är att i en grupp finns det alltid några som pratar mycket, några som är fåordiga och de som aldrig gör sin röst hörd. Ofta får jag höra att det är fel att det finns folk som tar så mycket plats på de andras bekostnad. Hm tänker jag... kan det vara så att de tysta i sin "tysthet" säger lika mycket som de som pratar. Hur mycket makt finns i tystnaden och hur påverkar tystnaden en grupp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)