Bildanalys...

... föreläsningen med Tarja Häikiö tog med mig till nya dimensioner.
Mycket av det hon föreläste om var redan bekant, det fascinerande var när vi själva i grupperna fick reflektera tillsammans kring bilderna.
Tove Jansons "Den farliga resan" var boken vi fick använda för analysen. Med hjälp av verktygen som Tarja gav oss jobbade vi oss fram i boken, uppslag för uppslag... vi skulle läsa av bilden som en text, hm... så djupgående har jag inte tidigare gått in i en bok...

Det är intressant då vi tittar på en bild, vad mycket sex par ögon kan se... och ännu intressantare vilka tolkningar som var och en av oss gör och hur den tolkningen blir då vi lägger ihop den. I början var vi lite trevande för att sedan bli djärvare och djärvare.

Det finns olika sätt att ta sig an en bild. Tarja gjorde oss medvetna om att vi kunde se den ur ett feministiskt perspektiv, Marxistiskt (dvs. ett klassperspektiv), ett biografiskt- historiskt eller psykoanalytiskt perspektiv, allt beroende på i vilken kontext boken hade blivit skriven.

”Den farliga resan” hade många bottnar, jag tänker att var och en kan göra sin egen tolkning utifrån vilken fas i livet var och en befinner sig i. Den som jag framförallt fastnade för var den om Tove Jansons egen inre resa. Jag hade ingen aning om vad hon hade gått igenom i sitt liv, hennes historia eller sexualitet, vilka spöken och samhällsstrukturer hon fick kämpa emot. Plötsligt var boken ingen barnbok längre, utan en biografi om en intressant människa som jag gärna lär mig mer om!

Bildarbete i Trollhättan...

imitera, återskapa, nyskapa var temat för vår tredje bilduppgift. I Trollhättan väntade Maria på sin förskola. Hon hade förbett material som vi skulle använda. Med oss hade vi tänger, tidningspapper, hårtork... Någonstans anade vi att vi skulle få jobba med papier-maché...

Maria hade kopierat bilder från en fantastisk bok av den österikiska konstnären Friedensreich Hundertwasser och hans underbara målningar. Vi fick välja en bild som vi sedan skulle återskapa med hjälp av hönsnät, papier-maché.

 Det är alltid så trevligt med dessa kollegor som jag lärt känna på Atelieristan, vi reflekterar och nya tankar födds hela tiden... också denna kväll. Ganska snart insåg vi att det hade inte hjälpt med hur många hårtorkar vi hade så skulle ju inte papier-maché ha torkat! Vi hittade snart annat material som vi kunde använda... garn, pärlor, piprensare, silkespapper mm

Med musik i bakgrunden gav vi oss in i vårt skapande, vi hade många reflektioner kring vårt uppdrag samt utbildningen... nedan följer lite bilder på vår process...

Reggio: Glamour eller kartongfascism?

...det är frågan som jag brottas med i min vardag. När jag tänker på pedagogisk miljö och miljön som den tredje pedagogen landar jag åter i det som jag alltid landat sedan jag börjat denna utbildningen: maktkampen!

Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.

Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.

I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?        

Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter,  jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.

Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.

För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.