...det är frågan som jag brottas med i min vardag. När jag tänker på pedagogisk miljö och miljön som den tredje pedagogen landar jag åter i det som jag alltid landat sedan jag börjat denna utbildningen: maktkampen!
Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.
Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.
I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?
Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter, jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.
Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.
För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar