Jag är en sådan som i första anblicken kan verka spontan, klämkäck (usch! vad jag hatar det ordet) fast egentligen är jag en mycket reflekterande varelse som är nyfiken och ifrågasättande. Därför så är jag inte lättköp och emellanåt lite misstänksam, mao komplicerad som alla andra!
Jag har hört mycket om Tarja Häikiö och vilken föreläsare hon är och... ja you name it! Superlativerna har haglat från höger och vänster, så jag var både nyfiken och misstänksam när jag förra torsdagen bänkade mig för att lyssna på Tarja.
Jag måste erkänna: de överdrev inte jag är SÅLD!
Temat för kvällen var "Barnens estetiska lärprocesser". Tarja utgick från Reggios filosofi, värdegrund som delvis grundar sig på Vygotskijs tankar, att: All mål för undervisning är Kärlek! Kärlek är den sammanbindande kraft i samhället! och visst är det en mycket vacker tanke som i all sin enkelhet innehåller så många humaniska aspekter.
Min reflektion är att om kärlek är den sammanbindande kraften så är demokratin den vägen som vi måste gå för att kunna nå dit.
Jag som vuxen är inte viktigare än barnet, barnets åsikter och tankar är lika mycket värda som den vuxnes och den vuxen finns i förskolan och skolan för barnets skull. Detta medför i sin tur att jag måste vara bered att frånsäga mig makten för att kunna möta barnet som jämlikt. Betyder detta då att jag automatiskt frånsäger mig mitt pedagogiska ledarskap? Jag tänker att det inte behöver vara så, en pedagogisk ledare är en medkonstruktör som försöker förstå vad barnet håller på att lära sig för att kunna ställa frågor som leder barnet vidare i sin lärprocess. I brist på en pedagogisk ledare kan det poppa upp andra ledare i en barngrupp som kanske inte har den demokratiska värdegrunden och kan förtrycka i stället för att frigöra. Återigen kommer jag till medvetenheten, jag måste i alla lägen vara medveten om vad jag gör, hur jag gör när jag gör det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar