Bildarbete i Trollhättan...

imitera, återskapa, nyskapa var temat för vår tredje bilduppgift. I Trollhättan väntade Maria på sin förskola. Hon hade förbett material som vi skulle använda. Med oss hade vi tänger, tidningspapper, hårtork... Någonstans anade vi att vi skulle få jobba med papier-maché...

Maria hade kopierat bilder från en fantastisk bok av den österikiska konstnären Friedensreich Hundertwasser och hans underbara målningar. Vi fick välja en bild som vi sedan skulle återskapa med hjälp av hönsnät, papier-maché.

 Det är alltid så trevligt med dessa kollegor som jag lärt känna på Atelieristan, vi reflekterar och nya tankar födds hela tiden... också denna kväll. Ganska snart insåg vi att det hade inte hjälpt med hur många hårtorkar vi hade så skulle ju inte papier-maché ha torkat! Vi hittade snart annat material som vi kunde använda... garn, pärlor, piprensare, silkespapper mm

Med musik i bakgrunden gav vi oss in i vårt skapande, vi hade många reflektioner kring vårt uppdrag samt utbildningen... nedan följer lite bilder på vår process...

Reggio: Glamour eller kartongfascism?

...det är frågan som jag brottas med i min vardag. När jag tänker på pedagogisk miljö och miljön som den tredje pedagogen landar jag åter i det som jag alltid landat sedan jag börjat denna utbildningen: maktkampen!

Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.

Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.

I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?        

Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter,  jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.

Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.

För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.

Språk och kommunikation...

Andra mötet med Pernilla Mårtensson handlade om "Barnens kreativa språk och kommunikation". Det är intressant att fräscha upp, damma av gamla teorierna och ta del av nya rönn. Denna gången handlade om barns läs- och skrivinlärning.
Många reflektioner väcktes och någonstans fick jag bekräftelse att vi är på väg, på väg till nya spännande platser dit barnen för oss.

I vår förskola såg vi att barnen saknade, både på Torget och Hemvisten, ett ställe att dra sig undan, "tanka" för att sedan fortsätta sina projekt. Vi observerade, vi reflekterade och reflekterade igen.
Efter många reflektioner landade vi i att vi ville skapa en vrå där barnens språkvärld möter förskolans språkvärld, där miljön inspirerar och utmanar, en vrå där nya dörrar öppnas och nya broar byggs. 

Tillsammans med barnen skapade pedagoger en miljö med böcker, sagofigurer, barbiedockor. En vrå där barnens erfarenhetsvärld möter förskolans.

Samtida konst

Första kursdagen hamnade vi Ateljeristorna på Frölunda Kulturhus och en fotoutställning kring en kalender till förmån för Djurensrätt.
Vi fick se fotografier på dansbandsartister, både kända och mindre kända, tillsammans med djur.
Under tiden som jag gick runt försökte jag se och förstå vad bilderna ville "säga" till mig.
Jag måste erkänna att bilderna inte berörde mig nämvärt. Jag tyckte att fotona mera såg ut att höra till "hemma-hos-reportage" i tidningar som man ofta ser i väntrum hos läkaren eller hos frissan.
Eftersom jag viste att syftet var att stödja Djurens Rätt, försökte jag hitta spår, förklaringar till hur artisterna tog ställning, och jag hittade inget. Det är intressant hur jag försöker hitta en mening i det jag ser, hur min hjärna försöker hitta förklaringar och sammanhang...
Så här i efterhand så kan jag tänka att utställningen i sig inte var det som var huvudtemat utan sättet som vi efterarbetade den: i ett sokratiskt samtal.
Min upplevelse är att i en grupp finns det alltid några som pratar mycket, några som är fåordiga och de som aldrig gör sin röst hörd. Ofta får jag höra att det är fel att det finns folk som tar så mycket plats på de andras bekostnad. Hm tänker jag... kan det vara så att de tysta i sin "tysthet" säger lika mycket som de som pratar. Hur mycket makt finns i tystnaden och hur påverkar tystnaden en grupp?

Tankar...

...runt min utveckling mot rollen som Ateljeristan. Denna höst har jag gjort många kullerbyttor. Varje gång jag trott att jag lärt mig något så har jag fått omvärderat det jag lärt mig, för att göra en ny vända med reflektion innan jag tog nästa steg.

I vår Ateljé finns ett citat från en känd man som lyder ungefär så här:
"Det har tagit mig ett helt liv för att lära mig att måla som ett barn"... det stämmer ganska bra in på mig.
I mångt och mycket befinner jag i mitt eget klotterstadiet. Jag klottrar med nytt material, jag klottrar i min roll som torgetpedagog och också i min roll som ateljeristan. Det märkliga med mig idag är jag tycker att det är ok att göra det, jag blir inte stressad för att jag inte kan med en gång. Jag måste ta mina egna steg, inte hoppa över, inte hasta...

Jag tänker att ju mer förtrogen jag är med materialen så blir jag mer tillfreds. Jag tänker mycket på det som Stina skriver i sin bok om att vi vuxna ofta, för att inte säga alltid, frågar barnen vad deras alster föreställer och att vi då pressar fram ett resultat. Hon kanske inte skriver det så ordagrant men det är så jag tolkar det, jag tänker mycket på det i mitt dagliga arbete. Numera är jag rätt bra på att inte fråga barnen vad deras skapelser föreställer. Jag pratar i stället om färger, formen, men gudarna ska veta att det tar energi att göra kullerbyttor!!

Jag tänker att min roll som ateljeristan blir att inspirera barnen, plocka fram material som triggar deras fantasi och skaparglädje. Kan min roll bli att provocera de vuxna i deras förhållningssätt?

Lera och ljud?

Kan de verkligen kombineras? Jag måste erkänna att jag fick en smula ångest då jag visste att vi skulle jobba med lera, prestation? Ja, allt gammalt bagage som jag går och bär på flimrar förbi mina ögon. Denna kurs hjälper mig att lämpa av lite av ryggsäcken.

Om jag var trött när jag kom till HDK så var den som bortblåst när vi satte igång med kvällens projekt, att leta ljud. Jag tänker att jag har lite svårt att följa instruktioner och var tvungen att fråga min fiffiga kompis, som jag skulle samarbeta med, om jag hade förstått uppdraget. När jag förvisade mig om att så var fallet så insåg jag att detta kunde vara den lättaste delen! I det läget finns det för mig två saker att göra, fly eller slänga mig nerför stupet! Jag valde det senare...

Vi lyssnade på varandras ljud, för att forma leran medans vi blundade. Det slog mig hur fingrarna kan känna, skapa en form utifrån ett ljud. Jag kunde "se" ljudbilderna och när jag väl tittade på vad jag åstadkommit så var det rätt så exakt vad jag tänkt att det skulle bli.

Det var fascinerande att lyssna på de andras reflektioner då vi gick igenom uppgiften, vilka olika känslor och olika tankar som kom upp utifrån samma uppgift.

När vi väl var klara fick vi fyra och fyra sätta upp våra små skulpturer till ett. Wow! Vilken dynamik i gruppen!

Vår skulptur blev en berättelse om riddare och drakar. De andras fick mina tankar att associera till rymdlandskap, kring Stjärnornas Krig. Märkligt hur min hjärna vill förstå, vill hitta en mening med uppgiften!

Måste konst föreställa något tänker jag, måste det finnas en mening med konst? Mina tankar går tillbaka till Konst Binnealen och de skulpturer och installationerna där. Jag tänker att konst ska beröra, väcka tankar och känslor...

Hos Malin i Hammarkullen

Så var det torsdag igen, och dags att träffa denna härliga grupp människor som utgör min basgrupp, denna gång var det Malin som stod för värdskapet i Hammarkullen.
Hammarkullen är för mig Karneval, chorizo och röj röj! Från och med denna kväll betyder Hammarkullen så mycket mer! En sådan inspirerande miljö som mötte oss från första stund!

Ordet dokumentation har för mig blivit starkt förknippat med Reggio filosofin. Denna höst har vi reflekterat, reflekterat och åter reflekterat i vårt arbetslag kring dokumentation. Så plötsligt en kväll kliver man in genom tröskeln i en förskola i Hammarkullen och allt liksom faller på plats!

Det är som Vygotskij skriver att man måste ha en fiffig kompis att härma. Jag upptäcker hela tiden nya fiffiga kompisar som jag gärna härmar och tänker att med hjälp av dem konstruerar ny kunskap.

Våra gemensamma reflektioner handlade om... gissa... just det: dokumentation och processdokumentation! Det är så härligt att lyssna om allas tankar kring detta, var vi är i våra olika processer. Vi pratade om att "facka in kunskapen". Det är kanske det som händer med mig just nu, jag fackar in min kunskap?

Mötet med Malin och Hammarkullen startade en rafflande process hos mig. Just nu gör jag som barnen som har tillgång till nytt material: det sprutar dokumentation från mig. Jag upptäcker att jag befinner mig i klotterstadiet, jag trivs, är lycklig.

Tack Malin A!!

Facka in kunskap... lugn jag fyller på!