torsdag 17 maj 2012

...att växa och utvecklas... individuell examination

Det känns som tiden gått alldeles för fort nu när jag befinner mig i sluttampen i min Atelierista utbildning. Sista enskilda arbete handlar om att reflektera kring min process och hur basgruppsarbetet på bloggen har stärkt mina tankar. Jag ska också reflektera kring min roll som Atelierista, vilka utvecklingsmöjligheter och svårigheter jag ser i min nya roll.
Den här tiden har hjälpt mig att "facka in kunskap". Jag lär mig att lära om, och ju mer jag lär mig desto mer kunskap måste jag "facka in".

Nya insikter får mig att reflektera över min roll, mitt förhållningssätt, vilken makt vi pedagoger har att forma och omforma vår verksamhet.


Makt...
Hur förhåller vi oss till makten? Hur förhåller jag mig till makten? Vem har makten i våra förskolor? Vågar vi ta makten?  Vad gör vi av makten? AHHHHH... ju mer jag reflekterar desto fler reflektioner får jag...

Fabbi var, i mitt tycke, väldig tydligt när det gäller makt frågan då han var i Göteborg våren 2012. Barnen har gett oss förtroendet att ta makten och att fördela den, menar han.  Visst är det intressant? Många gånger stöter jag på kollegor, unga som gamla, erfarna som oerfarna som, och observera att detta är min sanning, är rädda att ha denna makt i sin hand. Jag har funderat mycket på det. Vad gör att några av oss är mer rädda för att ha makt än andra? Kan det vara rädslan att vara auktoritär som spökar? rädslan att missbruka den? eller rädslan att inte veta vad man ska göra av den? Handlar det om att vi vill ha kontroll utan att det syns?  Innebär fördelning av makt automatisk demokrati? Når vi automatisk delaktighet genom att fördela makten? ahhhhhh... ni hör ju hur de gråa arbetar febrilt för att "facka in"!

Delaktighet
...
Hur kan vi bygga demokrati genom att utesluta de som ska ta över efter oss, barnen? Jag tänker att Demokrati inte får bli till en vacker tanke, utan Demokrati måste ske i handling genom delaktighet!
Vad skriver Leif Strandberg om delaktighet och lärande? Han menar att det finns ett samband mellan delaktighet och lärande.
Han skriver: "Detta förhållande - att delaktighet föregår vetande - kan vid en första anblick verka märklig och paradoxal, men återspeglar det som Vygotskij ständigt återkommer till: i början lånar barnet kompetens från den vuxne och känner därmed att det kan fastän ännu inte kan (själv). Barnet lånar inte bara kunskaper, det lånar också förtröstan: förtröstan att det finns något att lära sig, och att detta som finns att lära är för mig. I barns lekaktiviteter är det särskilt tydligt hur aktivitet och delaktighet föregår vetande",  "Vygotskij i praktiken - bland plugghästar och fusklappar" (Norstedts Akademiska Förlag, 2006, sid. 66-67)


Carla Rinaldi, pedagogista i Reggio, definierar delaktighet som ett värde, i "att göra lärande synligt- barns lärande- individuellt och i grupp" från 2006, sidan 42 skriver hon:
"... definition av värde av delaktighet, eller av delaktighet som ett värde.
Vi har alltid bibehållit idén om att delaktighet (en känsla av tillhörighet och deltagande) inte begränsas till enbart familjer, även familjedeltagandet naturligtvis samtidigt är av avgörande betydelse. Deltagande är ett värde och en egenskap hos skolan som helhet. Detta innebär att vi ser till att det finns många utrymmen, många språk, organisationsmöjligheter och strategier i allmänhet som gör denna sorts deltagande möjligt - och möjligheter till deltagande har vi alltid arbetat för i vår verksamhet. Det betyder att fostrande och pedagogiska syften klart måste fastställas, men på samma gång kräver deltagandet ett slags obestämdhet och utrymmen för olika möjligheter.Tankar av detta slag ledde till att vi framhävde ett annat värde som en central del av vår verksamhet, nämligen demokratin som värde - ett värde som är inbäddat i begreppet delaktighet.
Relationen mellan individen och det samhälle i vilket han eller hon lever kan regleras och inriktas så att den antingen stärker aktiv delaktighet eller delaktighet genom delegering, Debatten om detta påverkar såväl vårt land som var och en av oss individuellt”
 Visst utgår hon ifrån den kontexten hon lever i, det italienska samhället.


Jag tänker att demokrati och delaktighet ärver man inte, den skapar man!

Det var ingen självklarhet för mig att läsa till Atelierista, det var snarare en lycklig slump. Mina kollegor skulle söka och de peppade mig att göra det samma. Eftersom jag var ny inom Reggio, trots alla mina år inom branschen, fick jag slänga mig utan fallskärm. Enda referensen jag hade om Atelieristarollen var Vea Vecchi och hennes långa samarbete med Loris Malaguzzi.

Det här läsåret har jag lärt mig mycket, jag har läst mycket litteratur, lyssnat på intressanta föreläsningar och deltagit i otroligt utvecklande reflektioner. Mötena i Basgruppen har varit intensiva, intressanta och utvecklande. Olika människor, med skilda erfarenheter som är genuint intresserade av varandra och varandras åsikter, som är generösa med sina reflektioner. Sällan träffar slumpen så rätt! Tack kollegor, utan er ... ingen utveckling!

Användning av bloggen som kommunikationsmedel var lite nytt för mig. Visserligen hade jag bloggat tidigare, resebloggar som alla andra, men aldrig så utlämnande som nu. Hade jag inte haft mina kursare hade jag tappat lusten ganska snart, eftersom jag inte fått någon respons på det jag skrivit. Jag har funderat på det. I vår tid av omedelbar respons har bloggandet paradoxalt nog känts ganska ensamt, som att vara en fis i rymden... har bloggandet blivit ett opium för folket eller bara för mig?

Atelierista... nu vet jag att jag inte behöver vara världsbäst på att måla... jag ska inte prestera. Min uppgift är att vara medkonstruktör, inspiratör i förskolan i mina möten med barnen. Jag ska vara lika nyfiken som barnen, nyfiken då barnen möter nytt material och framför allt nyfiken på de lärprocesser som sker då dessa möten sker. Möjligen blir detta ännu mera tydligt i ateljén. Det är en konst att dra sig tillbaka då barnen är i sina olika lärprocesser, vara i nuet och i tystnad. Tystnaden ger mig möjlighet att upptäcka och att observera för att kunna utmana vidare.


Stina Bexell beskriver denna komplexa roll i sin bok. Hon knyter i sin tur an till Gunilla Dahlbergs "Barnsyn, kunskapssyn och lärande":

"... synen på barnet som medkonstruktör förutsätter en syn även på pedagogen som medkonstruktör av kultur och kunskap. Det innebär ett tvådelat professionellt ansvar dels handlar om dialog och kommunikativ handlig med barnet, barngruppen, kollegor, dels en reflekterande och forskande hållning med både den egna och barnens arbets- och läroprocess som utgångspunkt. Arbetet bör präglas av en aktiv passivitet där man som pedagog kan ta många olika roller, menar Dalhberg" "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundets förlag, 2010, sid. 69)

"Pedagogens arbete består till större delen i förmågan att lyssna, att se och låta sig inspireras och lära av det som barnen säger och gör.... Pedagogen måste kunna behärska den svåra konsten att lyssna, att se, höra, ställa frågor och utmana - och därigenom göra barnen kapabla att se att det finns många olika perspektiv, komplexiteter och flertydligheter. På det sättet kan pedagogen öka barnens förmåga att välja och konstruera förståelse och mening - och därigenom få dem att se nya möjligheter i komplexa situationer och konstruera kunskap i sin egen lokala situation" (Gunilla Dahlberg, "Från kvalitet till meningskapande" HLS förlag 2003, sid. 207)

I min enkla tolkning betyder det att jag ska låta mig inspireras av mina medkonstruktörer, barnen. Genom att fördela makten skapar jag delaktighet, och ger plats åt lärprocesser... hm tänker jag... piece of cake... eller?

6 kommentarer:

  1. Kanske inte a piece of cake, men en god kaka med tuggmotstånd!

    SvaraRadera
  2. Jaaa, det handlar mycket om att låta sig bli inspirerad.
    Du är också en fantastisk inspiratör som ger av dig själv till alla! Tack!!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Gud vad jag känner igen mig i din beskrivning av "fucka in" sina reflektioner och tankemönster..haha. Håller med om att det känns som om tiden gått alldeles för fort. Tack för allt Kram Mia

    SvaraRadera
  4. Tack själv Mia, hoppas vi kan fortsätta våra reflektioner framöver!
    kram

    SvaraRadera
  5. "Vilken makt vi pedagoger har att forma och omforma vår verksamhet." Sannerligen!(om tuggmotståndet är lika med knapriga chokladbitar är jag helt på er linje) Kul att träffa på färgstark argentinska i Göteborg som har bott i Fritsla :)

    SvaraRadera
  6. Graciela! I din blogg får jag ta del av dina tankar och reflektioner kring att växa och utvecklas i sin yrkesroll. Det känns som du i dina nya erfarenheter brottats med både tankar kring rollen som kollega, medkonstruktör och hur man tar och får makt. Hur spännande är inte yrkesrollen när man tittar med många olika perspektiv och som du skriver lätt är det inte. För om man funderar över begreppet makt och att det är svårt att ”TA” makt så tänker jag ibland att det kanske är så att genom att inget göra alls så utövar man också en slags makt. Det är härligt när du delar dina tankar om att vara en nyfiken medkonstruktör och jag tänker att du kommer att fortsätta att vara nyfiken och verka för att inspirera barnen med både material och utmaningar. Fortsätt med det och att använda ”Fiffiga Kollegor” så ni tillsammans kan vända och vrida på begreppen. Varmt lycka till i fortsättningen och tack för dessa två terminer! Hälsningar Mia

    SvaraRadera