...runt min utveckling mot rollen som Ateljeristan. Denna höst har jag gjort många kullerbyttor. Varje gång jag trott att jag lärt mig något så har jag fått omvärderat det jag lärt mig, för att göra en ny vända med reflektion innan jag tog nästa steg.
I vår Ateljé finns ett citat från en känd man som lyder ungefär så här:
"Det har tagit mig ett helt liv för att lära mig att måla som ett barn"... det stämmer ganska bra in på mig.
I mångt och mycket befinner jag i mitt eget klotterstadiet. Jag klottrar med nytt material, jag klottrar i min roll som torgetpedagog och också i min roll som ateljeristan. Det märkliga med mig idag är jag tycker att det är ok att göra det, jag blir inte stressad för att jag inte kan med en gång. Jag måste ta mina egna steg, inte hoppa över, inte hasta...
Jag tänker att ju mer förtrogen jag är med materialen så blir jag mer tillfreds. Jag tänker mycket på det som Stina skriver i sin bok om att vi vuxna ofta, för att inte säga alltid, frågar barnen vad deras alster föreställer och att vi då pressar fram ett resultat. Hon kanske inte skriver det så ordagrant men det är så jag tolkar det, jag tänker mycket på det i mitt dagliga arbete. Numera är jag rätt bra på att inte fråga barnen vad deras skapelser föreställer. Jag pratar i stället om färger, formen, men gudarna ska veta att det tar energi att göra kullerbyttor!!
Jag tänker att min roll som ateljeristan blir att inspirera barnen, plocka fram material som triggar deras fantasi och skaparglädje. Kan min roll bli att provocera de vuxna i deras förhållningssätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar