Tankar...

...runt min utveckling mot rollen som Ateljeristan. Denna höst har jag gjort många kullerbyttor. Varje gång jag trott att jag lärt mig något så har jag fått omvärderat det jag lärt mig, för att göra en ny vända med reflektion innan jag tog nästa steg.

I vår Ateljé finns ett citat från en känd man som lyder ungefär så här:
"Det har tagit mig ett helt liv för att lära mig att måla som ett barn"... det stämmer ganska bra in på mig.
I mångt och mycket befinner jag i mitt eget klotterstadiet. Jag klottrar med nytt material, jag klottrar i min roll som torgetpedagog och också i min roll som ateljeristan. Det märkliga med mig idag är jag tycker att det är ok att göra det, jag blir inte stressad för att jag inte kan med en gång. Jag måste ta mina egna steg, inte hoppa över, inte hasta...

Jag tänker att ju mer förtrogen jag är med materialen så blir jag mer tillfreds. Jag tänker mycket på det som Stina skriver i sin bok om att vi vuxna ofta, för att inte säga alltid, frågar barnen vad deras alster föreställer och att vi då pressar fram ett resultat. Hon kanske inte skriver det så ordagrant men det är så jag tolkar det, jag tänker mycket på det i mitt dagliga arbete. Numera är jag rätt bra på att inte fråga barnen vad deras skapelser föreställer. Jag pratar i stället om färger, formen, men gudarna ska veta att det tar energi att göra kullerbyttor!!

Jag tänker att min roll som ateljeristan blir att inspirera barnen, plocka fram material som triggar deras fantasi och skaparglädje. Kan min roll bli att provocera de vuxna i deras förhållningssätt?

Lera och ljud?

Kan de verkligen kombineras? Jag måste erkänna att jag fick en smula ångest då jag visste att vi skulle jobba med lera, prestation? Ja, allt gammalt bagage som jag går och bär på flimrar förbi mina ögon. Denna kurs hjälper mig att lämpa av lite av ryggsäcken.

Om jag var trött när jag kom till HDK så var den som bortblåst när vi satte igång med kvällens projekt, att leta ljud. Jag tänker att jag har lite svårt att följa instruktioner och var tvungen att fråga min fiffiga kompis, som jag skulle samarbeta med, om jag hade förstått uppdraget. När jag förvisade mig om att så var fallet så insåg jag att detta kunde vara den lättaste delen! I det läget finns det för mig två saker att göra, fly eller slänga mig nerför stupet! Jag valde det senare...

Vi lyssnade på varandras ljud, för att forma leran medans vi blundade. Det slog mig hur fingrarna kan känna, skapa en form utifrån ett ljud. Jag kunde "se" ljudbilderna och när jag väl tittade på vad jag åstadkommit så var det rätt så exakt vad jag tänkt att det skulle bli.

Det var fascinerande att lyssna på de andras reflektioner då vi gick igenom uppgiften, vilka olika känslor och olika tankar som kom upp utifrån samma uppgift.

När vi väl var klara fick vi fyra och fyra sätta upp våra små skulpturer till ett. Wow! Vilken dynamik i gruppen!

Vår skulptur blev en berättelse om riddare och drakar. De andras fick mina tankar att associera till rymdlandskap, kring Stjärnornas Krig. Märkligt hur min hjärna vill förstå, vill hitta en mening med uppgiften!

Måste konst föreställa något tänker jag, måste det finnas en mening med konst? Mina tankar går tillbaka till Konst Binnealen och de skulpturer och installationerna där. Jag tänker att konst ska beröra, väcka tankar och känslor...

Hos Malin i Hammarkullen

Så var det torsdag igen, och dags att träffa denna härliga grupp människor som utgör min basgrupp, denna gång var det Malin som stod för värdskapet i Hammarkullen.
Hammarkullen är för mig Karneval, chorizo och röj röj! Från och med denna kväll betyder Hammarkullen så mycket mer! En sådan inspirerande miljö som mötte oss från första stund!

Ordet dokumentation har för mig blivit starkt förknippat med Reggio filosofin. Denna höst har vi reflekterat, reflekterat och åter reflekterat i vårt arbetslag kring dokumentation. Så plötsligt en kväll kliver man in genom tröskeln i en förskola i Hammarkullen och allt liksom faller på plats!

Det är som Vygotskij skriver att man måste ha en fiffig kompis att härma. Jag upptäcker hela tiden nya fiffiga kompisar som jag gärna härmar och tänker att med hjälp av dem konstruerar ny kunskap.

Våra gemensamma reflektioner handlade om... gissa... just det: dokumentation och processdokumentation! Det är så härligt att lyssna om allas tankar kring detta, var vi är i våra olika processer. Vi pratade om att "facka in kunskapen". Det är kanske det som händer med mig just nu, jag fackar in min kunskap?

Mötet med Malin och Hammarkullen startade en rafflande process hos mig. Just nu gör jag som barnen som har tillgång till nytt material: det sprutar dokumentation från mig. Jag upptäcker att jag befinner mig i klotterstadiet, jag trivs, är lycklig.

Tack Malin A!!

Facka in kunskap... lugn jag fyller på!