Makt detta eviga lilla ordet som följer mig...
Tänker på det som Fabbi sade... Vi vuxna har stor makt, barnen har gett oss förtroendet att fördela makten. Det förpliktigar oss att ta vårt ansvar!
lördag 7 april 2012
onsdag 4 april 2012
Möte med Cristian Fabbi
Två och en halv dagar av inspiration med en inspirerande pedagog ... jag kunde bara skriva detta och sedan känna mig rätt nöjd... och det skulle kunna vara ett inlägg på Twitter. Men jag Twittrar inte, jag kvittrar som en fågel och spinner som en katt och känner mig rätt nöjd.
Många tankar och reflektioner har jag fått med mig, försöker bringa reda i dem.
Mycket i början handlade om filosofin, grunden i Reggio. En filosofi som vilar på demokratins grunder. Demokrati och delaktighet genomsyrar hela verksamheten. Verksamhet som utgår ifrån barnens nyfikenhet. Verksamhet som bygger på pedagogernas genuina intresse och tro på det kompetenta barnet.
Det kompetenta barnet kräver kompetenta, reflekterande, nyfikna pedagoger som söker kunskap.
Reggio kallas ofta för lyssnandets pedagogik. Vad är grunden för demokratin? Jo, lyssnandet, kan du inte lyssna på dina vänner, dina kollegor hur ska du då kunna vara lyhörd för andras tankar och åsikter?
När jag lyssnar på Cristian, när jag hör frågorna som kommer upp från kollegorna runt om i salen, landar jag osökt till detta som jag alltid landar i: makten! Makten, ständigt denna makt ... finns det någon motsättning i demokrati och makt?
Det är intressant att höra Cristian ge oss sin definition på demokratin. Han menar att: Demokrati betyder inte att vi alla måste tycka samma. Demokrati betyder "governo del popolo", alltså folkstyre... hm... tänker jag, om vi har detta som utgångspunkt tänker oss att förskolan är ett samhälle så har vi, barn och pedagoger, makten tillsammans... intressant... vilken utmaning!
Många tankar och reflektioner har jag fått med mig, försöker bringa reda i dem.
Mycket i början handlade om filosofin, grunden i Reggio. En filosofi som vilar på demokratins grunder. Demokrati och delaktighet genomsyrar hela verksamheten. Verksamhet som utgår ifrån barnens nyfikenhet. Verksamhet som bygger på pedagogernas genuina intresse och tro på det kompetenta barnet.
Det kompetenta barnet kräver kompetenta, reflekterande, nyfikna pedagoger som söker kunskap.
Reggio kallas ofta för lyssnandets pedagogik. Vad är grunden för demokratin? Jo, lyssnandet, kan du inte lyssna på dina vänner, dina kollegor hur ska du då kunna vara lyhörd för andras tankar och åsikter?
När jag lyssnar på Cristian, när jag hör frågorna som kommer upp från kollegorna runt om i salen, landar jag osökt till detta som jag alltid landar i: makten! Makten, ständigt denna makt ... finns det någon motsättning i demokrati och makt?
Det är intressant att höra Cristian ge oss sin definition på demokratin. Han menar att: Demokrati betyder inte att vi alla måste tycka samma. Demokrati betyder "governo del popolo", alltså folkstyre... hm... tänker jag, om vi har detta som utgångspunkt tänker oss att förskolan är ett samhälle så har vi, barn och pedagoger, makten tillsammans... intressant... vilken utmaning!
fredag 30 mars 2012
Bildanalys...
... föreläsningen med Tarja Häikiö tog med mig till nya dimensioner.
Mycket av det hon föreläste om var redan bekant, det fascinerande var när vi själva i grupperna fick reflektera tillsammans kring bilderna.
Tove Jansons "Den farliga resan" var boken vi fick använda för analysen. Med hjälp av verktygen som Tarja gav oss jobbade vi oss fram i boken, uppslag för uppslag... vi skulle läsa av bilden som en text, hm... så djupgående har jag inte tidigare gått in i en bok...
Det är intressant då vi tittar på en bild, vad mycket sex par ögon kan se... och ännu intressantare vilka tolkningar som var och en av oss gör och hur den tolkningen blir då vi lägger ihop den. I början var vi lite trevande för att sedan bli djärvare och djärvare.
Det finns olika sätt att ta sig an en bild. Tarja gjorde oss medvetna om att vi kunde se den ur ett feministiskt perspektiv, Marxistiskt (dvs. ett klassperspektiv), ett biografiskt- historiskt eller psykoanalytiskt perspektiv, allt beroende på i vilken kontext boken hade blivit skriven.
”Den farliga resan” hade många bottnar, jag tänker att var och en kan göra sin egen tolkning utifrån vilken fas i livet var och en befinner sig i. Den som jag framförallt fastnade för var den om Tove Jansons egen inre resa. Jag hade ingen aning om vad hon hade gått igenom i sitt liv, hennes historia eller sexualitet, vilka spöken och samhällsstrukturer hon fick kämpa emot. Plötsligt var boken ingen barnbok längre, utan en biografi om en intressant människa som jag gärna lär mig mer om!
Mycket av det hon föreläste om var redan bekant, det fascinerande var när vi själva i grupperna fick reflektera tillsammans kring bilderna.
Tove Jansons "Den farliga resan" var boken vi fick använda för analysen. Med hjälp av verktygen som Tarja gav oss jobbade vi oss fram i boken, uppslag för uppslag... vi skulle läsa av bilden som en text, hm... så djupgående har jag inte tidigare gått in i en bok...
Det är intressant då vi tittar på en bild, vad mycket sex par ögon kan se... och ännu intressantare vilka tolkningar som var och en av oss gör och hur den tolkningen blir då vi lägger ihop den. I början var vi lite trevande för att sedan bli djärvare och djärvare.
Det finns olika sätt att ta sig an en bild. Tarja gjorde oss medvetna om att vi kunde se den ur ett feministiskt perspektiv, Marxistiskt (dvs. ett klassperspektiv), ett biografiskt- historiskt eller psykoanalytiskt perspektiv, allt beroende på i vilken kontext boken hade blivit skriven.
”Den farliga resan” hade många bottnar, jag tänker att var och en kan göra sin egen tolkning utifrån vilken fas i livet var och en befinner sig i. Den som jag framförallt fastnade för var den om Tove Jansons egen inre resa. Jag hade ingen aning om vad hon hade gått igenom i sitt liv, hennes historia eller sexualitet, vilka spöken och samhällsstrukturer hon fick kämpa emot. Plötsligt var boken ingen barnbok längre, utan en biografi om en intressant människa som jag gärna lär mig mer om!
Bildarbete i Trollhättan...
imitera, återskapa, nyskapa var temat för vår tredje bilduppgift. I Trollhättan väntade Maria på sin förskola. Hon hade förbett material som vi skulle använda. Med oss hade vi tänger, tidningspapper, hårtork... Någonstans anade vi att vi skulle få jobba med papier-maché...
Maria hade kopierat bilder från en fantastisk bok av den österikiska konstnären Friedensreich Hundertwasser och hans underbara målningar. Vi fick välja en bild som vi sedan skulle återskapa med hjälp av hönsnät, papier-maché.
Det är alltid så trevligt med dessa kollegor som jag lärt känna på Atelieristan, vi reflekterar och nya tankar födds hela tiden... också denna kväll. Ganska snart insåg vi att det hade inte hjälpt med hur många hårtorkar vi hade så skulle ju inte papier-maché ha torkat! Vi hittade snart annat material som vi kunde använda... garn, pärlor, piprensare, silkespapper mm
Med musik i bakgrunden gav vi oss in i vårt skapande, vi hade många reflektioner kring vårt uppdrag samt utbildningen... nedan följer lite bilder på vår process...
Reggio: Glamour eller kartongfascism?
...det är frågan som jag brottas med i min vardag. När jag tänker på pedagogisk miljö och miljön som den tredje pedagogen landar jag åter i det som jag alltid landat sedan jag börjat denna utbildningen: maktkampen!
Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.
Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.
I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?
Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter, jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.
Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.
För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.
Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.
Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.
I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?
Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter, jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.
Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.
För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.
fredag 17 februari 2012
Språk och kommunikation...
Andra mötet med Pernilla Mårtensson handlade om "Barnens kreativa språk och kommunikation". Det är intressant att fräscha upp, damma av gamla teorierna och ta del av nya rönn. Denna gången handlade om barns läs- och skrivinlärning.
Många reflektioner väcktes och någonstans fick jag bekräftelse att vi är på väg, på väg till nya spännande platser dit barnen för oss.
I vår förskola såg vi att barnen saknade, både på Torget och Hemvisten, ett ställe att dra sig undan, "tanka" för att sedan fortsätta sina projekt. Vi observerade, vi reflekterade och reflekterade igen.
Efter många reflektioner landade vi i att vi ville skapa en vrå där barnens språkvärld möter förskolans språkvärld, där miljön inspirerar och utmanar, en vrå där nya dörrar öppnas och nya broar byggs.
Tillsammans med barnen skapade pedagoger en miljö med böcker, sagofigurer, barbiedockor. En vrå där barnens erfarenhetsvärld möter förskolans.
Många reflektioner väcktes och någonstans fick jag bekräftelse att vi är på väg, på väg till nya spännande platser dit barnen för oss.
I vår förskola såg vi att barnen saknade, både på Torget och Hemvisten, ett ställe att dra sig undan, "tanka" för att sedan fortsätta sina projekt. Vi observerade, vi reflekterade och reflekterade igen.
Efter många reflektioner landade vi i att vi ville skapa en vrå där barnens språkvärld möter förskolans språkvärld, där miljön inspirerar och utmanar, en vrå där nya dörrar öppnas och nya broar byggs.
Tillsammans med barnen skapade pedagoger en miljö med böcker, sagofigurer, barbiedockor. En vrå där barnens erfarenhetsvärld möter förskolans.
Samtida konst
Första kursdagen hamnade vi Ateljeristorna på Frölunda Kulturhus och en fotoutställning kring en kalender till förmån för Djurensrätt.
Vi fick se fotografier på dansbandsartister, både kända och mindre kända, tillsammans med djur.
Under tiden som jag gick runt försökte jag se och förstå vad bilderna ville "säga" till mig.
Jag måste erkänna att bilderna inte berörde mig nämvärt. Jag tyckte att fotona mera såg ut att höra till "hemma-hos-reportage" i tidningar som man ofta ser i väntrum hos läkaren eller hos frissan.
Eftersom jag viste att syftet var att stödja Djurens Rätt, försökte jag hitta spår, förklaringar till hur artisterna tog ställning, och jag hittade inget. Det är intressant hur jag försöker hitta en mening i det jag ser, hur min hjärna försöker hitta förklaringar och sammanhang...
Så här i efterhand så kan jag tänka att utställningen i sig inte var det som var huvudtemat utan sättet som vi efterarbetade den: i ett sokratiskt samtal.
Min upplevelse är att i en grupp finns det alltid några som pratar mycket, några som är fåordiga och de som aldrig gör sin röst hörd. Ofta får jag höra att det är fel att det finns folk som tar så mycket plats på de andras bekostnad. Hm tänker jag... kan det vara så att de tysta i sin "tysthet" säger lika mycket som de som pratar. Hur mycket makt finns i tystnaden och hur påverkar tystnaden en grupp?
Vi fick se fotografier på dansbandsartister, både kända och mindre kända, tillsammans med djur.
Under tiden som jag gick runt försökte jag se och förstå vad bilderna ville "säga" till mig.
Jag måste erkänna att bilderna inte berörde mig nämvärt. Jag tyckte att fotona mera såg ut att höra till "hemma-hos-reportage" i tidningar som man ofta ser i väntrum hos läkaren eller hos frissan.
Eftersom jag viste att syftet var att stödja Djurens Rätt, försökte jag hitta spår, förklaringar till hur artisterna tog ställning, och jag hittade inget. Det är intressant hur jag försöker hitta en mening i det jag ser, hur min hjärna försöker hitta förklaringar och sammanhang...
Så här i efterhand så kan jag tänka att utställningen i sig inte var det som var huvudtemat utan sättet som vi efterarbetade den: i ett sokratiskt samtal.
Min upplevelse är att i en grupp finns det alltid några som pratar mycket, några som är fåordiga och de som aldrig gör sin röst hörd. Ofta får jag höra att det är fel att det finns folk som tar så mycket plats på de andras bekostnad. Hm tänker jag... kan det vara så att de tysta i sin "tysthet" säger lika mycket som de som pratar. Hur mycket makt finns i tystnaden och hur påverkar tystnaden en grupp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)