...att växa och utvecklas... individuell examination

Det känns som tiden gått alldeles för fort nu när jag befinner mig i sluttampen i min Atelierista utbildning. Sista enskilda arbete handlar om att reflektera kring min process och hur basgruppsarbetet på bloggen har stärkt mina tankar. Jag ska också reflektera kring min roll som Atelierista, vilka utvecklingsmöjligheter och svårigheter jag ser i min nya roll.
Den här tiden har hjälpt mig att "facka in kunskap". Jag lär mig att lära om, och ju mer jag lär mig desto mer kunskap måste jag "facka in".

Nya insikter får mig att reflektera över min roll, mitt förhållningssätt, vilken makt vi pedagoger har att forma och omforma vår verksamhet.

Makt...
Hur förhåller vi oss till makten? Hur förhåller jag mig till makten? Vem har makten i våra förskolor? Vågar vi ta makten?  Vad gör vi av makten? AHHHHH... ju mer jag reflekterar desto fler reflektioner får jag...

Fabbi var, i mitt tycke, väldig tydligt när det gäller makt frågan då han var i Göteborg våren 2012. Barnen har gett oss förtroendet att ta makten och att fördela den, menar han.  Visst är det intressant? Många gånger stöter jag på kollegor, unga som gamla, erfarna som oerfarna som, och observera att detta är min sanning, är rädda att ha denna makt i sin hand. Jag har funderat mycket på det. Vad gör att några av oss är mer rädda för att ha makt än andra? Kan det vara rädslan att vara auktoritär som spökar? rädslan att missbruka den? eller rädslan att inte veta vad man ska göra av den? Handlar det om att vi vill ha kontroll utan att det syns?  Innebär fördelning av makt automatisk demokrati? Når vi automatisk delaktighet genom att fördela makten? ahhhhhh... ni hör ju hur de gråa arbetar febrilt för att "facka in"!

Delaktighet...
Hur kan vi bygga demokrati genom att utesluta de som ska ta över efter oss, barnen? Jag tänker att Demokrati inte får bli till en vacker tanke, utan Demokrati måste ske i handling genom delaktighet!
Vad skriver Leif Strandberg om delaktighet och lärande? Han menar att det finns ett samband mellan delaktighet och lärande.
Han skriver: "Detta förhållande - att delaktighet föregår vetande - kan vid en första anblick verka märklig och paradoxal, men återspeglar det som Vygotskij ständigt återkommer till: i början lånar barnet kompetens från den vuxne och känner därmed att det kan fastän ännu inte kan (själv). Barnet lånar inte bara kunskaper, det lånar också förtröstan: förtröstan att det finns något att lära sig, och att detta som finns att lära är för mig. I barns lekaktiviteter är det särskilt tydligt hur aktivitet och delaktighet föregår vetande",  "Vygotskij i praktiken - bland plugghästar och fusklappar" (Norstedts Akademiska Förlag, 2006, sid. 66-67)

Carla Rinaldi, pedagogista i Reggio, definierar delaktighet som ett värde, i "att göra lärande synligt- barns lärande- individuellt och i grupp" från 2006, sidan 42 skriver hon:
"... definition av värde av delaktighet, eller av delaktighet som ett värde.
Vi har alltid bibehållit idén om att delaktighet (en känsla av tillhörighet och deltagande) inte begränsas till enbart familjer, även familjedeltagandet naturligtvis samtidigt är av avgörande betydelse. Deltagande är ett värde och en egenskap hos skolan som helhet. Detta innebär att vi ser till att det finns många utrymmen, många språk, organisationsmöjligheter och strategier i allmänhet som gör denna sorts deltagande möjligt - och möjligheter till deltagande har vi alltid arbetat för i vår verksamhet. Det betyder att fostrande och pedagogiska syften klart måste fastställas, men på samma gång kräver deltagandet ett slags obestämdhet och utrymmen för olika möjligheter.Tankar av detta slag ledde till att vi framhävde ett annat värde som en central del av vår verksamhet, nämligen demokratin som värde - ett värde som är inbäddat i begreppet delaktighet.
Relationen mellan individen och det samhälle i vilket han eller hon lever kan regleras och inriktas så att den antingen stärker aktiv delaktighet eller delaktighet genom delegering, Debatten om detta påverkar såväl vårt land som var och en av oss individuellt” Visst utgår hon ifrån den kontexten hon lever i, det italienska samhället.

Jag tänker att demokrati och delaktighet ärver man inte, den skapar man!

Det var ingen självklarhet för mig att läsa till Atelierista, det var snarare en lycklig slump. Mina kollegor skulle söka och de peppade mig att göra det samma. Eftersom jag var ny inom Reggio, trots alla mina år inom branschen, fick jag slänga mig utan fallskärm. Enda referensen jag hade om Atelieristarollen var Vea Vecchi och hennes långa samarbete med Loris Malaguzzi.

Det här läsåret har jag lärt mig mycket, jag har läst mycket litteratur, lyssnat på intressanta föreläsningar och deltagit i otroligt utvecklande reflektioner. Mötena i Basgruppen har varit intensiva, intressanta och utvecklande. Olika människor, med skilda erfarenheter som är genuint intresserade av varandra och varandras åsikter, som är generösa med sina reflektioner. Sällan träffar slumpen så rätt! Tack kollegor, utan er ... ingen utveckling!

Användning av bloggen som kommunikationsmedel var lite nytt för mig. Visserligen hade jag bloggat tidigare, resebloggar som alla andra, men aldrig så utlämnande som nu. Hade jag inte haft mina kursare hade jag tappat lusten ganska snart, eftersom jag inte fått någon respons på det jag skrivit. Jag har funderat på det. I vår tid av omedelbar respons har bloggandet paradoxalt nog känts ganska ensamt, som att vara en fis i rymden... har bloggandet blivit ett opium för folket eller bara för mig?

Atelierista... nu vet jag att jag inte behöver vara världsbäst på att måla... jag ska inte prestera. Min uppgift är att vara medkonstruktör, inspiratör i förskolan i mina möten med barnen. Jag ska vara lika nyfiken som barnen, nyfiken då barnen möter nytt material och framför allt nyfiken på de lärprocesser som sker då dessa möten sker. Möjligen blir detta ännu mera tydligt i ateljén. Det är en konst att dra sig tillbaka då barnen är i sina olika lärprocesser, vara i nuet och i tystnad. Tystnaden ger mig möjlighet att upptäcka och att observera för att kunna utmana vidare.

Stina Bexell beskriver denna komplexa roll i sin bok. Hon knyter i sin tur an till Gunilla Dahlbergs "Barnsyn, kunskapssyn och lärande":
"... synen på barnet som medkonstruktör förutsätter en syn även på pedagogen som medkonstruktör av kultur och kunskap. Det innebär ett tvådelat professionellt ansvar dels handlar om dialog och kommunikativ handlig med barnet, barngruppen, kollegor, dels en reflekterande och forskande hållning med både den egna och barnens arbets- och läroprocess som utgångspunkt. Arbetet bör präglas av en aktiv passivitet där man som pedagog kan ta många olika roller, menar Dalhberg" "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundets förlag, 2010, sid. 69)

"Pedagogens arbete består till större delen i förmågan att lyssna, att se och låta sig inspireras och lära av det som barnen säger och gör.... Pedagogen måste kunna behärska den svåra konsten att lyssna, att se, höra, ställa frågor och utmana - och därigenom göra barnen kapabla att se att det finns många olika perspektiv, komplexiteter och flertydligheter. På det sättet kan pedagogen öka barnens förmåga att välja och konstruera förståelse och mening - och därigenom få dem att se nya möjligheter i komplexa situationer och konstruera kunskap i sin egen lokala situation" (Gunilla Dahlberg, "Från kvalitet till meningskapande" HLS förlag 2003, sid. 207)

I min enkla tolkning betyder det att jag ska låta mig inspireras av mina medkonstruktörer, barnen. Genom att fördela makten skapar jag delaktighet, och ger plats åt lärprocesser... hm tänker jag... piece of cake... eller?

Hur kan ett konstprojekt med barn se ut?

Är den senaste uppgiften som vi fått med oss på Atelieristan... själv undrar jag..."vad är konst?"
Efter Fredrik Gunves senaste föreläsning, som handlade om "Samtidskonst", har frågan blivit mer och mer aktuellt: Vad är konst? Vilka kriterier avgör för att något ska kallas för konst? Vilka parametrar används för att något ska övergå från att vara hantverk till att bli konst? Dessa frågor har snurrat i mitt huvud sedan dess.

Säga vad man vill men jag kan ju inte ändra på vad "di lärde" har tänkt kring konst. Jag kan ha en egen åsikt medan konstnären har en egen tanke om det han/hon har gjort.

Till frågan: Hur kan ett konstprojekt med barn se ut? Ska jag försöka belysa det nedan med hjälp av ett projekt som vi gjorde i vår förskola.

Senaste stora projektet på Torget och Ateljén kallade vi "Gaudís ödla - ett matematikprojekt i förskolan".
Projektet föddes en fredag förmiddag på Torget. Startskottet var en kommentar från torgetpedagogen om att bygget liknade något som själva Gaudí skulle ha skapat... Detta räckte för att barnen skulle bli nyfikna på den katalanska arkitekten. Barnen googlade och skrev ut många bilder på de olika byggnader som Gaudí skapat i Barcelona.
Intressanta reflektioner följde, varpå ateljeristan undrade: "Tror ni vi skulle kunna göra en sådan ödla på vår förskola?" Flera barn började då reflektera över material som skulle vara lämpligt. När de har kommit fram till vad de skulle kunna använda utbrister ett av barnen: "Vi har ett projekt!"

Det var otroligt intressant att följa barnens process, från första tanken och vidare genom det konkreta arbetet. Allt dokumenterades med en digitalkamera. Vi, ateljeristan och torgetpedagogen, reflekterade över materialet, det vi såg i arbetet och det vi såg på bilderna. Vi försökte se barnens lärprocess, vad de var på gång att lära sig. Vår subjektiva bild var att vi trodde oss se mycket matematik i barnens lärprocesser.

Barnen gjorde en ritning, de kom överens om att ödlan skulle vara 26 meter lång, och att den skulle vara i hönsnät och papier-maché. Under arbetet med ritningen kunde vi tydligt se hur barnen undersökte dimensioner och proportioner. Genom att jämföra upptäckte barnen att allt är relationellt. De mätte, 26 meter visade sig vara tre penslar och 5 pennor lång.

Ett barn fick idén att ytterligare göra jämförelser: Ödlan skulle mätas i relation till barnen som skulle bygga den för att se hur stor den skulle bli "på riktigt", som barnen uttryckte det. Barnen jämförde sig med skissen och med varandra. Tillsammans kom de fram till att ödlan måste vara lika lång som MP (ett av barnen i pilotgruppen!)

Barnen mäter ödlan i relation till varandra

Barnen lägger olika markörer, tofflor, mössor mm då de mäter

Vi såg att barnen resonerade om numerära och rumsliga relationer. Genom att använda kända föremål så som pennor, tofflor penslar, sig själva mm kom de på olika strategier för att förstå längd.

Under tiden kretsade pedagogernas tankar kring frågan: Vad är matematik?

Enligt Camilla Björklund, forskare och författaren till boken "Bland bollar och klossar", innebär matematik att observera och koda likheter och olikheter i omvärlden. Matematik är ett sätt att skapa förståelse hur saker och ting relaterar till varandra.

Detta tyckte vi oss se då barnen mätte ödlan, då barnen mätte sig själva i relation till ödlan. Vi tyckte oss också se att barnens egen förståelse och samspel med varandra utvecklade deras matematiska tänkande.

Vilken roll spelade vi vuxna för att denna lärprocess skulle ske? Vi skapade struktur för att processen skulle starta. Genom att skapa miljöer på förskolan ger vi barnen möjlighet att utforska. De meningsfulla sociala sammanhangen vi ger barnen skapar förutsättningar för lärande i form av problem och frågeställningar.

Barnens hypoteser prövas och tillsammans når de en ny nuvarande förståelse som ställer ytterligare nya hypoteser som måste prövas och omprövas.

Så här blev ödlan

Barnen blev stolta över arbetet och resultatet. De upptäckte att papier-maché är hållbar till en viss gräns. Nu vill de göra en i betong. Förra våren byggde vi en damm i betong, deras erfarenhet säger att betong är stark som sten, men det är ett annat projekt...

Makten

Makt detta eviga lilla ordet som följer mig...
Tänker på det som Fabbi sade... Vi vuxna har stor makt, barnen har gett oss förtroendet att fördela makten. Det förpliktigar oss att ta vårt ansvar!

Möte med Cristian Fabbi

Två och en halv dagar av inspiration med en inspirerande pedagog ... jag kunde bara skriva detta och sedan känna mig rätt nöjd... och det skulle kunna vara ett inlägg på Twitter. Men jag Twittrar inte, jag kvittrar som en fågel och spinner som en katt och känner mig rätt nöjd.

Många tankar och reflektioner har jag fått med mig, försöker bringa reda i dem.

Mycket i början handlade om filosofin, grunden i Reggio. En filosofi som vilar på demokratins grunder. Demokrati och delaktighet genomsyrar hela verksamheten. Verksamhet som utgår ifrån barnens nyfikenhet. Verksamhet som bygger på pedagogernas genuina intresse och tro på det kompetenta barnet.
Det kompetenta barnet kräver kompetenta, reflekterande, nyfikna pedagoger som söker kunskap.

Reggio kallas ofta för lyssnandets pedagogik. Vad är grunden för demokratin? Jo, lyssnandet, kan du inte lyssna på dina vänner, dina kollegor hur ska du då kunna vara lyhörd för andras tankar och åsikter?

När jag lyssnar på Cristian, när jag hör frågorna som kommer upp från kollegorna runt om i salen, landar jag osökt till detta som jag alltid landar i: makten! Makten, ständigt denna makt ... finns det någon motsättning i demokrati och makt? 

Det är intressant att höra Cristian ge oss sin definition på demokratin. Han menar att: Demokrati betyder inte att vi alla måste tycka samma. Demokrati betyder "governo del popolo", alltså folkstyre... hm... tänker jag, om vi har detta som utgångspunkt tänker oss att förskolan är ett samhälle så har vi, barn och pedagoger, makten tillsammans... intressant... vilken utmaning!

Bildanalys...

... föreläsningen med Tarja Häikiö tog med mig till nya dimensioner.
Mycket av det hon föreläste om var redan bekant, det fascinerande var när vi själva i grupperna fick reflektera tillsammans kring bilderna.
Tove Jansons "Den farliga resan" var boken vi fick använda för analysen. Med hjälp av verktygen som Tarja gav oss jobbade vi oss fram i boken, uppslag för uppslag... vi skulle läsa av bilden som en text, hm... så djupgående har jag inte tidigare gått in i en bok...

Det är intressant då vi tittar på en bild, vad mycket sex par ögon kan se... och ännu intressantare vilka tolkningar som var och en av oss gör och hur den tolkningen blir då vi lägger ihop den. I början var vi lite trevande för att sedan bli djärvare och djärvare.

Det finns olika sätt att ta sig an en bild. Tarja gjorde oss medvetna om att vi kunde se den ur ett feministiskt perspektiv, Marxistiskt (dvs. ett klassperspektiv), ett biografiskt- historiskt eller psykoanalytiskt perspektiv, allt beroende på i vilken kontext boken hade blivit skriven.

”Den farliga resan” hade många bottnar, jag tänker att var och en kan göra sin egen tolkning utifrån vilken fas i livet var och en befinner sig i. Den som jag framförallt fastnade för var den om Tove Jansons egen inre resa. Jag hade ingen aning om vad hon hade gått igenom i sitt liv, hennes historia eller sexualitet, vilka spöken och samhällsstrukturer hon fick kämpa emot. Plötsligt var boken ingen barnbok längre, utan en biografi om en intressant människa som jag gärna lär mig mer om!

Bildarbete i Trollhättan...

imitera, återskapa, nyskapa var temat för vår tredje bilduppgift. I Trollhättan väntade Maria på sin förskola. Hon hade förbett material som vi skulle använda. Med oss hade vi tänger, tidningspapper, hårtork... Någonstans anade vi att vi skulle få jobba med papier-maché...

Maria hade kopierat bilder från en fantastisk bok av den österikiska konstnären Friedensreich Hundertwasser och hans underbara målningar. Vi fick välja en bild som vi sedan skulle återskapa med hjälp av hönsnät, papier-maché.

 Det är alltid så trevligt med dessa kollegor som jag lärt känna på Atelieristan, vi reflekterar och nya tankar födds hela tiden... också denna kväll. Ganska snart insåg vi att det hade inte hjälpt med hur många hårtorkar vi hade så skulle ju inte papier-maché ha torkat! Vi hittade snart annat material som vi kunde använda... garn, pärlor, piprensare, silkespapper mm

Med musik i bakgrunden gav vi oss in i vårt skapande, vi hade många reflektioner kring vårt uppdrag samt utbildningen... nedan följer lite bilder på vår process...

Reggio: Glamour eller kartongfascism?

...det är frågan som jag brottas med i min vardag. När jag tänker på pedagogisk miljö och miljön som den tredje pedagogen landar jag åter i det som jag alltid landat sedan jag börjat denna utbildningen: maktkampen!

Vem bestämmer vad som ska finnas i förskolans miljö för att den ska vara pedagogiskt? Hur bestämmer vi det och utifrån vems behov? Är bara några av frågorna ständigt snurrar i mitt huvud.

Om vi utgår från att Reggio är en filosofi, ett förhållningssätt och inte en metod så tänker jag att det kan inte finnas något som är rätt eller något som är fel. En filosofi kan aldrig vara fel, jag kan välja att vilja vara en del av den eller inte.

I min nuvarandeförståelse förstår jag att Reggio filosofin kan vara motsägelsefull. En av våra föreläsare uttryckte att inom Reggio finns det både svart och vitt, det finns också rätt och fel... hm... Med den utgångspunketen finns det då fel sätt att ladda miljön? Finns det bara ett sätt att ladda en miljö? Vem och vad bestämmer vad vi laddar miljön med?        

Om vi utgår ifrån att Reggio är ett demokratiskt förhållningssätt, tänker jag att det bör finnas en öppenhet för olikheter,  jag blir rädd då jag ibland tänker att det bara är klyschéer utan innehåll.

Jag måste kunna släppa makten som vuxen, vara lyhörd och nyfiken för vad barnen, mina medkonstruktörer, vill och önskar.

För mig är Reggio ett förhållningssätt, min medkonstruktörs roll kräver av mig att låta barnens erfarenhetsvärld möta förskolansvärld. Detta innebär i praktiken att barbiesar och mjölkkartongerna kan samexitera. Jag tänker att ur det mötet växer något nytt.